hoola bandoola hörrni! Har idag hängt med min coola mormor, vi har käkat laxbullar & dammat av lampor. klockan cirkadus halv fem idag bestämde jag mig för att göra den (vad jag trodde) skulle bli den bästa grönsaksgratängen evah. allt var klartt och betartt, skulle skyffla ur den ur ugnen och trodde att jag jallafall kunde bänka en ugnsplåt  med en arm, nonne nonne. Gratängjäveln åker skidor ner på ryamattan och lixom gosar in sig där. min första tanke var " jag äter skiten ändå" (gjorde icket) jag såg hur quinoan skrattade hånfullt åt mig, okej???? rip den da. vill nu skriva att mitt mindset efter denna var " d e cool :D" och ev lite ~carpe daim men det var mer "ge mig ett håller när livet är värdigt att leva igen, hejdo" HEJDO här också för den delen